Andetagen blir allt tyngre
Vill brista ut i gråt
Maktlösheten gör mig svag
Önskar jag kunde tygla mina känslor

Sårbarheten som vägrar lämna mitt sovrum

Att saknaden existerar går inte att undgå
Det är tur min täckmantel fortfarande finns
Glansen i mina ögon speglas av sensommarens regn
Jag vägrar inse ...

Att allt verkar bra och att allt kan bli allt
Resande i sårbarhetens skugga
Det gör alderless för ont
Uppgivenhet om att fortsätta blicka
Jag vägrar att inse ...

Men lyckligt nog går vi skilda vägar
Jag mot öst och du mot väst
En gång kanske vi möts igen